Texter

det eviga klösandet har lämnat rivmärken
och klorna försöker desperat ta sig ut,
men dimman tvingar även tankeförmågan
att en gång för alla bli svag.


(2004 med kommentaren "med andra ord: jag har haft ont i halsen och nu hostar jag och är täppt i näsan och allmänt borta = jag är förkyld :P")

(Skrev den när jag gick i nian, 2002. Självupplevt men ändå inte.)

Skulle hon någonsin våga säga det? Känslorna hade varit dolda djupt inom henne länge nu. Visst hade hon visat honom sitt leende många gånger, men aldrig vågat berätta vad hon kände. Inte ens hennes kompisar visste om det. Men hon visste mycket väl vad de där känslorna var. Linnéa var feg, särskilt när det handlade om sådana här stora saker. Hon var verkligen kär nu. Hundratals fjärilar flög omkring i hennes mage så fort han närmade sig. De gick i samma klass och hade alltid gillat varandra. Som kompisar. Kanske var det därför hon inte vågade säga något? I rädsla för att förstöra vänskapen…?

Hon började alltid dagen med ett kort hej. Han svarade alltid. Man kan tänka att ett hej inte betyder så mycket, men om det kommer från någon som man verkligen tycker om så kan ett litet hej rädda hela dagen. Och det var så hon kände för ett hej från honom. Hans blå ögon vilade i hennes, hans läppar formades till det lilla ordet och övergick sedan till det där underbara leendet som bara han hade. Hela världen stannade till för ett ögonblick och det fanns bara de två. Tyvärr fortsatte världen sin gång nästan omedelbart och hon gick vidare till skåpet. Det där röda, fula utan hängkrok. Hon sparkade lite irriterat in ryggsäcken, eftersom de där remmarna alltid envisades med att hänga utanför, men inombords log hon. Kastade en kort blick bort mot honom i en stilla önskan att han skulle titta tillbaka, vilket hände ibland, och ställde sig sedan vid kompisarna och försökte hänga med någorlunda i deras konversation. Oftast handlade den om den där söta killen som de hade sett, eller gårdagens tv-program. Men för henne fanns bara han. Han vilade ständigt i hennes tankar. Det kan vara fullt möjligt att hon liksom förfinade bilden av honom. Att han ständigt var denna underbara, söta och omtänksamma människa. Eller så var han verkligen så. Men är det verkligen möjligt att alltid vara så oerhört älskvärd? Det var i alla fall vad hon trodde om honom. Ibland var det nog själva tanken på honom som gjorde henne så himla kär. Hon hade skapat en bild av honom som endast visade hans bra sidor. När hon tänkte efter kunde hon inte komma på en enda dålig sida som han hade. Det skulle vara hans sätt att behandla henne då i så fall. Ja, bara som en kompis alltså, men å andra sidan fick hon ju skylla sig själv om hon inte vågade säga något. Men han fick henne alltid att känna sig speciell och uppskattad. Gav en del komplimanger då och då. Det gjorde hon också. Man förlorar ju verkligen ingenting på att säga vad man tycker, om det är något bra vill säga. Och får man komplimanger blir man ju bara glad. ”Behandla andra som du vill bli behandlad själv” som det så fint heter. Och nog stämmer det alltid.

Dagarna såg ganska lika ut. De växlade alltid ett par ord, ibland bara några, men ibland hade de flera långa diskussioner. De var ofta oseriösa, låssasflörtade till och med ibland, och de hade alltid lika roligt. Samma löjliga humor. Och därmed ungefär lika värderingar. Det är ganska underligt. Personer med samma humor har oftast samma värderingar. Det är förstås inget vetenskapligt bevisat, men tänker man efter så upptäcker man snart att det faktiskt är så.
De var oerhört lika, de två. Vem vet? Han kanske också gick omkring och bar på liknande känslor för henne? Just därför är det så viktigt att våga berätta. För frågar man ingenting får man heller ingenting veta.

Hon hade länge tänkt vänta tills det rätta ögonblicket skulle dyka upp, stunden då hon skulle berätta för honom vad hon kände. Men det ögonblicket tycktes aldrig vilja komma. Men det är klart, sådana tillfällen kommer inte bara av sig själva. Man måste själv hjälpa till och liksom bygga upp dem. Själv ta första steget ibland. Det är egentligen lika bra, så det blir av överhuvudtaget.

Hon hade stora planer för framtiden. Allt var planerat in i minsta detalj. Hon hade övat många gånger i sitt huvud hur hon skulle säga det. Till och med framför spegeln några gånger. Hon måste ju vara beredd med rätt reaktion (om det nu finns någon sådan?) och kunna ta både ett ja och ett nej. Hon spelade upp dialogen inom sig.
- Erik, jag måste prata med dig.
- Okej. Nu?
- Ja? Kom, vi går någonstans där vi kan vara ifred.
De hamnade alltid på samma ställe, där under trappan där ingen gick. Hennes ögon tittade lite förläget ner i marken och han böjde sig ner lite för att fånga hennes blick.
- Jo, det är såhär att jag tycker om dig jättemycket, och… hon tvekade några sekunder.
- Erik, jag är kär i dig. Vad jag undrar är väl kanske om du har liknande känslor för mig?
Längre än så kom hon aldrig i tankarna. Hon var väl lite rädd för det där längre ordet av de två, som förmodligen skulle komma. Ett nej. Han skulle förmodligen säga något i stil med vi kan väl fortsätta att bara vara vänner? Men inget skulle vara sig likt efter det. Det visste hon. Tänk om de inte kunde fortsätta att vara vänner efteråt? Hon ville ju verkligen inte förlora honom som vän. Hellre bara kompisar än ingenting alls. Hon behövde honom.

Hon vaknade tidigt den dagen. Det brukade hon aldrig göra. Bara om det var något riktigt speciellt som skulle hända. Och det var det den här dagen. Hon hade bestämt sig för att berätta för Erik om sina känslor för honom. Vad kunde hon förlora egentligen? Allt. Men hon måste ju försöka. Dagen började som vanligt med ett kort hej och det där underbara leendet. Hon tänkte ta det efter skolan, när det inte var så mycket folk. Dagen gick och hon blev alltmer nervös. De hade inte samma lektion sista timmen. Han hade tyska och hon franska. Som vanligt fick de sluta precis klockan tre. Franskaläraren skulle aldrig drömma om att släppa dem några minuter tidigare. Aldrig. Till hennes stora besvikelse märkte hon att korridoren var relativt tom, sånär som på de tre som läste franska tillsammans med henne. Han hade gått. Hon som tänkte säga det idag. Hon tänkte verkligen det. Men nu var det för sent. Det får väl bli en annan dag då, tänkte hon och begav sig hemåt. Vägen hade alltid sett likadan ut. Det enda som ändrades var i så fall årstiderna och vädret. Men den hade alltid varit lika tråkig och folktom. Hände aldrig något där, varken bra eller dåligt. Det mest spännande som kunde hända skulle väl vara att ett löv virvlade omkring i vinden på hösten eller att solen tittade fram bakom molnen. Hon var så djupt inne i sina tankar att hon inte märkte bilen bakom henne. Hon gick raskt över vägen utan att så mycket som titta åt varken höger eller vänster. Bilen hann inte bromsa. Krampaktigt låg hon där på vägen och bara stirrade. Hon kunde varken skrika eller röra på sig. Det var som om hon hade fastnat i händelsen, och inte kunde komma därifrån. Det enda hon kunde tänka på var att hon inte hade sagt till Erik vad han betydde för henne. Det fick henne att vilja gråta, men inte ens tårarna ville våga sig fram.
Föraren skyndade sig genast ut ur bilen. Hon grät och skrek om vartannat och var alldeles hysterisk. Hon hade inte alls kört fort ju. Inte alls. Hon tog sig på vacklande steg fram till Linnéa och lyckades gråtande få fram ett ynkligt förlåt.
- Det var inte alls meningen, men du gick rakt ut i vägen och… Och vad? Jag körde på dig, tänkte hon. Det kunde hon ju inte säga. Hur skulle det låta?
Linnéa fick inte fram något riktigt svar. Allt bara snurrade. Hon såg knappt den hysteriska kvinnan. Det enda hon kunde urskilja var en ljus gestalt framför något rött, som förmodligen var bilen. Hon blundade och såg bara Eriks ansikte. Allt annat försvann och hon somnade in.

Hon vaknade upp i ett ljust rum. Ljusa gestalter svävade omkring och tycktes nästan flyga.
- Linnéa? Hur är det Linnéa? sa en röst som tycktes tillhöra Gud.
Linnéa tittade sig omkring och när ögonen hade vant sig vid ljuset så såg hon att det inte var Gud som hade talat till henne. Det var Erik. Hon låg på sjukhuset, kvinnan hade skjutsat dit henne.
- Jag trodde du var Gud, sa Linnéa dröjande. Erik skrattade och sa
- Visst. Nog kan jag vara din Gud om du vill det.
- Det vill jag. De log tillsammans. Hennes löjliga humor hade i alla fall inte försvunnit med olyckan. Och tur var väl det. Erik skulle förmodligen ha saknat den något fruktansvärt. Hon också för den delen.

Hennes allra första besökare hade varit Erik. Det måste ju betyda något. Han måste gilla henne. Varför skulle han annars ha kommit? Han stannade i vad som kändes som en evighet. Förmodligen var det nog en timme eller två. Han hade till och med köpt en blomma till henne. En röd ros. En symbol för kärlek? Hon visste inte om Erik insåg hur glad han hade gjort henne. Hon hoppades innerligt att det skulle visa sig i hennes leende. Hon ville så gärna kyssa honom. Men hon tordes inte. Tänk om han skulle dra sig bort och gå därifrån? Nej, det är bättre att berätta först, tänkte hon. Nu vore ju det perfekta tillfället, vi har varit ensamma i flera timmar och… allt är perfekt. Det enda som fattas är lite stämningsfull musik. Hon skrattade för sig själv. Erik märkte det med en gång och sa
- Vad är det som är så roligt? Så ful är jag väl ändå inte?
- Inget, svarade hon. Du ska bara veta vad söt du är, sa hon sedan och log.
- Har jag missat nånting här? Sen när tycker du att jag är söt?
- Det har jag nog alltid tyckt, men jag har inte insett det förrän nu.
Erik var smickrad. Kände hon som han? Var hon också hemligt förälskad? Han måste få veta.
- Linnéa? sa han osäkert, det är en sak jag måste berätta för dig. Jag har funderat jättelänge och kommit fram till att jag nog är kär i dig. Eller det är jag…
Linnéa log. Tänk att det skulle bli han som sa det tillslut. Hon som hade oroat sig så länge för det där. Och nu tog han det första steget. Aldrig hade hon varit så lättad. Linnéa stängde ögonen och försvann in i drömmen.

När hon vaknade igen satt Erik bredvid henne och tittade djupt in i hennes ögon, log sitt underbara leende och sa
- Hej. Hur är det, sömntuta?
Linnéa tittade omkring sig och upptäckte att det inte alls fanns någon röd ros. Erik hade inte alls tagit det första steget och öppnat sitt hjärta för henne. Det hade varit en dröm. Alltihopa. När allting var så rätt, varför skulle det plötsligt bli så fel? Utan att hon kunde hjälpa det började en liten tår växa i ögonvrån och slutligen bege sig på en liten färd över ansiktet. Den stannade i mungipan och innan hon visste ordet av så var Eriks mjuka läppar där och genom en lätt beröring kysste han bort den.
- Det är okej, Linnéa. Du behöver inte gråta. Jag finns här hos dig, det kommer jag alltid att göra. Om det är så att du skulle vilja ha mig, sa han dröjande och de sista orden försvann nästan, men hördes ändå svagt i en viskning.
- Det vill jag. Linnéa trodde knappt sina egna öron. Utan att tänka hade hennes läppar formats och sedan hade vad som lät som hennes röst hade sagt de tre små orden. Det var som om hon inte befann sig i sin egen kropp längre. Hon hade ingen kontroll över vad hon gjorde. Hon började hejdlöst gråta igen, varför visste hon inte. Hon var väl bara så lycklig. Erik tog henne i sin famn och bara höll om henne. Började långsamt kyssa bort hennes tårar och viskade sedan i hennes öra, tre små ord. Alla vill höra dem. Linnéas hjärta tycktes stanna när ljudet av Eriks röst nådde henne.  Hela världen tycktes faktiskt stanna och hon önskade att de kunde få stanna i det här ögonblicket för alltid. Orden nådde hennes bultande hjärta på en gång och utan att tveka svarade hon genast
- Jag älskar dig också.

bevingat syre
väcker mig till liv igen
när du andas in


i sommarregnet
hörs att regnbågen bildar
musik som flyger


du ler, och jag vill
äta upp dina läppar
än en gång. får jag?


(2003)

när solen bländar
våra ögon
så vi måste blunda
när våra läppar möts
smälter jag
lika lätt
som piggelinen
som simmar
fram och tillbaka
mellan våra
nyförälskade tungor



(2003)

De syns tydligt nu.
Stjärnorna.
De lyser i dina ögon.
Kan det verkligen vara
som du säger?
Att det är jag
som har tänt dem?


(2002)