Min tur att bestämma (version 3)

Shit, snart gäller det! Jag försöker andas lugnt och måste torka av händerna på jeansen en gång till, sådan här handsvett har jag aldrig haft förut. Börjar må lite illa också, men det kommer säkert kännas mycket bättre efteråt. När den där jäveln har fått vad han förtjänar. I snart tre år har jag blundat och tagit emot slagen och känt mig värdelös. Nu är det hans tur att vara ett jävla offer.

Jag tycker inte att det ska behöva gå så här långt, men det känns faktiskt inte som jag har något val längre. För ett tag sen tog jag mod till mig och försökte prata med en lärare på skolan, men han sa bara att jag inte skulle ta åt mig och att det går över. Bullshit. Det är ju uppenbarligen ingen som bryr sig om mig tillräckligt mycket för att få stopp på det här. Möjligtvis morsan, men hon fattar ju inget. Och jag säger inget heller. Men nu har jag fått nog och tänker ta saken i egna händer. För idag är det min tur att bestämma, min tur att håna.

Jag vet egentligen inte riktigt när jag bestämde mig, men jag har planerat ganska länge. Valt tid och plats med omsorg. Jag hade lindat in den i en tröja, så jag blev skitnervös när jag gick ut i hallen för att packa ner tröjan och upptäckte att morsan fortfarande var hemma, trodde hon skulle vara på jobbet som vanligt vid den tiden. Hon höll på med något i köket när hon såg mig packa ner tröjan och började snacka om något så menlöst som att det skulle bli soligt och fint idag. Jag tror att jag mumlade något om att det kunde vara bra att ta med den ifall det skulle bli kallt sen. Inte för att jag bryr mig mig om vädret, men hon märkte nog inget konstigt som tur var. Fast det gör hon ju aldrig. 

Idrottslektionen började nyss, det är orientering idag. Jag sa till läraren att jag hade glömt ombyte och erbjöd mig att hjälpa henne att dela ut kartorna. Sen var det inte alls svårt att se till så att han, den fege lille jäveln, fick en karta med orienteringskontroll vid sjön. Jag hoppades att han skulle springa banan åt rätt håll, så jag skulle hinna före honom dit. Och det gjorde han såklart. Han är så förbannat förutsägbar så det är äckligt. Så när han började springa tog jag en promenad till sjön. Nu är det bara för mig att vänta tills han dyker upp.

Jag ser honom på håll. Han är ensam. Allt går enligt planen. När han kommer närmare går jag fram från mitt gömställe bakom stenen. Sen siktar jag. Och om han börjar skratta åt mig som vanligt ... då jävlar skjuter jag.

 


Kommentarer
Postat av: Wiilow [Foto tankar Känslor]★

Riktigt Riktigt bra!!!



Jag vill höra fortsättningen!



Du är ju grym på att skriva tjejen!!

2011-06-20 @ 19:55:44
URL: http://wiilow.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0