Texter

 

Långt nere i djupet, bland stenar och tång,

står Bläckis och spelar med buller och bång.

Hon tar vad hon hittar, en sko, en kastrull,

ett snäckskal, en pinne, ja väskan är full!

 

När Bläckis har fest med sitt plingeliplång,

då vill alla lyssna och kön den är lång.

Med fiskarnas sång i en jättestor kör,

gör Bläckis musik, ja, hon vet hur man gör!

 

När Bläckis blir trött går hon till sin kartong,

där sover hon gott på sin gula balkong.

Hon drömmer om saker man kan äta på,

hon vaknar, är hungrig, vart åker hon då?

 

Hon knyter sig fast i sin rosa ballong

och kastar sig ut med ett jättestort språng.

Hon knyter i armen och blir uppochner,

det är mycket bättre, för mera man ser!

 

Hon åker en bit tills hon ser en perrong,

där stiger hon av, går balansgång nån gång.

Sen hjular hon in i en liten affär,

funderar en stund: vad ska jag köpa här?

 

När Bläckis ska handla krävs ingen kupong,

för allt är så billigt och särskilt buljong.

Går hem, kokar soppa, såklart utan fisk,

att äta en kompis? Det finns ingen risk!

 

 

I hemliga lådan i Bläckis salong,

där ligger en gammal och fin medaljong.

En snirklig och guldig och full av magi,

med bilder på stiliga sjömän däri.

 

Långt nere i djupet, bland stenar och tång,

hörs flera än Bläckis och fiskarnas sång.

Där bor en hel drös med små märkliga ting

och tror du mig inte, så slå dem en pling!

 

 

(Diktuppgift i kursen Att skriva barnlitteratur. Första raden och att det skulle rimma var givet. Jag har även gjort illustrationerna.)

Som vanligt vaknade hon av solens strålar som letade sig in genom det lilla fyrkantiga fönstret som inte gick att öppna. Hon satte sig på sängkanten för att vakna till, gäspade och drog händerna genom håret för att få bort det från ansiktet. Det fanns ingen klocka i rummet, men hon gissade att det var tidigt på morgonen. Som varje morgon stod det en mässingsbricka med frukost på nattduksbordet bredvid sängen. Idag var det en limpskiva med smör och ost, en tallrik fil och ett glas vatten. Det var tredje gången hon fick det sen hon kom hit. Om hon hade räknat dagarna rätt borde det betyda att det här var början på hennes tredje vecka här inne. 

Allting i det avlånga rummet var prydligt uppradat. En robust järnsäng med vita sängkläder längs den ena långa väggen och ett nattduksbord i samma stil stod bredvid. Längs den andra väggen stod en enkel golvlampa och en vitmålad pinnstol. Under stolen fanns en porslinspotta med målade rosor på. På väggarna satt furupanel och det var snedtak, så hon antog att det var ett vindsrum. Det var blommiga gardiner i det lilla fönstret som satt högt upp på väggen. Under andra omständigheter hade det kanske kunnat vara ett ganska mysigt rum.

Hon reste sig upp med ett rasslande ljud och tog sig mödosamt så pass nära fönstret att hon kunde se ut. Det enda hon såg var åkrar, en landsväg och något som antagligen var en järnväg, den var långt borta, men hon brukade höra något som lät som en tågtuta ibland. För att kunna se ut genom fönstret var hon tvungen att stå med benen brett isär eftersom kedjan vid hennes vrist satt fast i järnsängens fotända och gjorde att hon kunde inte ta sig längre. Om hon sträckte på sig ordentligt kunde hon nå fönsterhaken. Hon hade försökt öppna fönstret flera gånger sedan hon kom hit, men fönsterhaken verkade sitta fast. Även idag försökte hon genom att rucka ordentligt på den. Fönsterhaken var fortfarande orubblig, men nu lade hon märke till att den nog bara var torkad målarfärg som höll den på plats. Eftersom hon bara nådde med en hand kunde hon inte riktigt få loss den, men om hon hittade något litet att peta med kanske det skulle gå. Hon bestämde sig för att försöka efter frukosten.

Hon var inte så hungrig, men började ändå peta lite i filen med skeden. Hon borde äta så hon inte blev ännu svagare och tog upp filtallriken för att göra ett försök. Under den låg ett tidningsurklipp, det hade hon aldrig fått här inne förut. Texten var bortklippt och det enda som var kvar var en bild på henne själv. En känsla av obehag blandades med något slags hopp. Bilden var ganska stor, vilket vittnade om att den bortklippta texten hade varit viktig. Det i sin tur borde betyda att någon där ute saknade henne och letade efter henne.

Hon lade ifrån sig tallriken igen och tog upp bilden. Det kändes så overkligt. Hon hade sett liknande bilder i tidningen förut, på tjejer som var försvunna. De såg alltid så glada ut på korten, som om de aldrig hade kunnat ana vad som väntade dem, hur skulle de kunna det? Välborstade frisyrer, pigga ögon och leenden som visade precis lagom mycket tänder. Precis så såg hon själv också ut på bilden. Nu kände hon knappt igen sig själv. Det fanns ingen spegel i rummet, men hon hade sett sin spegelbild i fönstret igår kväll. Det ljusbruna håret såg nästan grått ut och de friska äppelkinderna började kärnas ur. Och hon såg äldre ut. På drygt två veckor kändes det som hon hade åldrats tio år.

Hon mindes inte riktigt hur hon hade hamnat här, men när hon sov drömde hon om attacken. Hon vaknade alltid kallsvettig och genom de fragment hon mindes hade hon börjat pussla ihop bitarna. Hon skulle gå hem från en kompis på kvällen, de kramades hejdå, hon gick ut i trapphuset och så … svart. Ett svagt minne av någon som nynnade på en sång och ljusglimtar som passerade förbi och sedan svart igen. Hennes kläder luktade svagt av diesel så hon antog att hon hade förts hit i någon form av bil. Hon hade vaknat när hon drogs upp för en trapp, börjat skrika och sparkas, men genast fått ett hårt slag mot huvudet och svimmat av igen. Hon hade känt sig väldigt yr och dimmig när hon vaknade, så hon gissade att hon hade blivit drogad. Förutom slaget i trappan mindes hon faktiskt inget fysiskt våld. Faktum var att hon inte ens hade sett den som hade fört henne hit. Hon visste inte ens om det var en man eller en kvinna.

Hon hade skrikit och gråtit i dagar. Legat på sängen och stirrat på taket, gråtit igen, hyperventilerat, skrikit och slagit knogarna blodiga mot träväggen. Panikattackerna kom fortfarande, men alltmer sällan. Nu hade hon bestämt sig för att försöka ta sig ut. Hur det nu skulle gå till visste hon inte, men hon måste i alla fall försöka. 

Hon blev svagare för varje dag, så det var inga problem att sova, det var nästan det enda hon gjorde här inne. Varje gång hon vaknade fanns en ny måltid på brickan och porslinspottan var ren, som om någon tittade på henne och visste precis vad hon gjorde och när. Hon hade undersökt rummets alla vrår, åtminstone de hon kunde ta sig till, för att se om det fanns en kamera gömd någonstans, men hon hade inte hittat någon. Hon såg aldrig den som gav henne mat, men hon hörde något slags brummande ljud utanför dörren ibland. Det lät lite som en symaskin. Ibland var det någon som nynnade där utanför, men det var svårt att höra om det var en mans eller en kvinnas röst.

Hon vände på tidningsurklippet med hennes bild och såg att det var text på baksidan. Det var nästan inga hela meningar, så hon förstod inte så mycket av det som stod, men det var åtminstone något att göra. Hon lät ögonen röra sig fram och tillbaka över orden och när hon hade kommit ungefär halvvägs såg hon att ett ord var svagt understruket med en blyertspenna. Du ... vadå du? Hon läste vidare ... bestämmer. Du bestämmer. Fick hon bestämma? Hon förstod ingenting. Med skeden började hon peta lite i filen igen och nu hörde hon något som skrapade mot porslinet. Hon hittade till slut det som lät. Det var en liten knappnål. Något att peta loss målarfärgen på fönsterhaken med! Hon skyndade sig till fönstret och började skrapa, efter ett tag började mikroskopiska färgflingor singla ner mot fönsterbrädan och hon kände sig starkare än någonsin. Det kanske skulle gå! Hon fortsatte så länge hon orkade och det hade börjat ljusna igen när hon utmattad gick och lade sig

Nästa gång hon vaknade fanns det ett glas mjölk och en tallrik med köttbullar, potatis och ärtor på brickan. Hon brydde sig inte om att smaka utan lyfte tallriken direkt. Under låg ett nytt tidningsurklipp med en bild på henne själv. Så obehagligt. Hon lyfte glaset och tog en klunk mjölk. Något hårt snuddade hennes läppar och hon tog genast upp gaffeln för att försöka få upp det. Hon trodde inte sina ögon när hon såg vad det var. En nyckel! Hon provade den genast i låset som höll fast kedjan vid hennes vrist. Och den passade. Hon sken upp. Men så mindes hon var hon befann sig och stelnade genast till. Det var för bra för att vara sant. Vad skulle hända om hon lyckades fly? Skulle förövaren ge sig på henne igen? Hon tvekade lite, men kände ändå att hon var tvungen att ta chansen. Hon tog sig loss och sprang fram till fönstret. När hon hade lyckats skrapa bort nästan all färg försökte hon med all sin kraft få upp fönsterhaken. Till slut gled fönstret upp och hon hann bara njuta av den friska luften under två djupa andetag innan hon hörde något bakom sig ...

(Skrivuppgift i en sommarkurs som heter Kreativt skrivande I vid Högskolan i Kristianstad.)
Min inspiration till novellen kommer från låten Hide and seek av Imogen Heap. Har mest utgått från känslan som jag får när jag lyssnar, men även hittat några textfraser som jag har tagit fasta på och använt i novellen. Här kan ni lyssna på låten om ni vill: http://www.youtube.com/watch?v=UYIAfiVGluk

Shit, snart gäller det! Jag försöker andas lugnt och måste torka av händerna på jeansen en gång till, sådan här handsvett har jag aldrig haft förut. Börjar må lite illa också, men det kommer säkert kännas mycket bättre efteråt. När den där jäveln har fått vad han förtjänar. I snart tre år har jag blundat och tagit emot slagen och känt mig värdelös. Nu är det hans tur att vara ett jävla offer.

Jag tycker inte att det ska behöva gå så här långt, men det känns faktiskt inte som jag har något val längre. För ett tag sen tog jag mod till mig och försökte prata med en lärare på skolan, men han sa bara att jag inte skulle ta åt mig och att det går över. Bullshit. Det är ju uppenbarligen ingen som bryr sig om mig tillräckligt mycket för att få stopp på det här. Möjligtvis morsan, men hon fattar ju inget. Och jag säger inget heller. Men nu har jag fått nog och tänker ta saken i egna händer. För idag är det min tur att bestämma, min tur att håna.

Jag vet egentligen inte riktigt när jag bestämde mig, men jag har planerat ganska länge. Valt tid och plats med omsorg. Jag hade lindat in den i en tröja, så jag blev skitnervös när jag gick ut i hallen för att packa ner tröjan och upptäckte att morsan fortfarande var hemma, trodde hon skulle vara på jobbet som vanligt vid den tiden. Hon höll på med något i köket när hon såg mig packa ner tröjan och började snacka om något så menlöst som att det skulle bli soligt och fint idag. Jag tror att jag mumlade något om att det kunde vara bra att ta med den ifall det skulle bli kallt sen. Inte för att jag bryr mig mig om vädret, men hon märkte nog inget konstigt som tur var. Fast det gör hon ju aldrig. 

Idrottslektionen började nyss, det är orientering idag. Jag sa till läraren att jag hade glömt ombyte och erbjöd mig att hjälpa henne att dela ut kartorna. Sen var det inte alls svårt att se till så att han, den fege lille jäveln, fick en karta med orienteringskontroll vid sjön. Jag hoppades att han skulle springa banan åt rätt håll, så jag skulle hinna före honom dit. Och det gjorde han såklart. Han är så förbannat förutsägbar så det är äckligt. Så när han började springa tog jag en promenad till sjön. Nu är det bara för mig att vänta tills han dyker upp.

Jag ser honom på håll. Han är ensam. Allt går enligt planen. När han kommer närmare går jag fram från mitt gömställe bakom stenen. Sen siktar jag. Och om han börjar skratta åt mig som vanligt ... då jävlar skjuter jag.

 

Shit, snart gäller det! Jag försöker andas lugnt och måste torka av händerna på jeansen en gång till, sådan här handsvett har jag aldrig haft förut. Börjar må lite illa också, men det kommer säkert kännas mycket bättre efteråt. När den där jäveln har fått vad han förtjänar. I snart tre år har jag blundat och tagit emot slagen och känt mig värdelös. Nu är det hans tur.

Jag tycker inte att det ska behöva gå så här långt, men det känns faktiskt inte som jag har något val längre. För ett tag sen tog jag mod till mig och försökte prata med en lärare på skolan, men han sa bara att jag inte skulle ta åt mig och att det går över. Bullshit. Det är ju uppenbarligen ingen som bryr sig om mig tillräckligt mycket för att få stopp på det här. Möjligtvis morsan, men hon fattar ju inget. Och jag säger inget heller. Men nu har jag fått nog och tänker ta saken i egna händer. För idag är det min tur att bestämma, min tur att håna.

Jag vet egentligen inte riktigt när jag bestämde mig, men jag har planerat ganska länge. Valt tid och plats med omsorg. Så hur fan kunde jag glömma att ta in ryggsäcken till mitt rum igår? Jag har ju tänkt på allt annat för att det ska funka idag.

Jag hade lindat in den i en tröja, så jag var skitnervös när jag gick ut i hallen och morsan såg att jag packade ner tröjan. Ja, ifall hon skulle se något. Tack och lov höll hon på med något i köket och började snacka om något så menlöst som att det skulle bli soligt och fint idag, så hon märkte nog inget. Jag tror att jag mumlade något om att det kunde vara bra att ta med tröjan ifall det skulle bli kallt sen. Inte för att jag bryr mig mig om vädret, men hon gick på det som tur var. Fast det gör hon ju alltid.

Idrottslektionen började nyss, det är orientering idag. Jag sa till läraren att jag hade glömt ombyte och erbjöd mig att hjälpa henne att dela ut kartorna. Sen var det inte alls svårt att se till så att han, den fege lille jäveln, fick en karta med orienteringskontroll vid sjön. Jag hoppades att han skulle springa banan åt rätt håll, så jag skulle hinna före honom dit. Och det gjorde han såklart. Han är så förbannat förutsägbar så det är äckligt. Så när han började springa tog jag en promenad till sjön. Nu är det bara för mig att vänta tills han dyker upp.

Jag ser honom på håll. Han är ensam. Allt går enligt planen. När han kommer närmare går jag fram från mitt gömställe bakom stenen. Sen siktar jag. Och om han börjar skratta åt mig som vanligt ... då jävlar skjuter jag.

 

(Skrivuppgift i en sommarkurs som heter Kreativt skrivande I vid Högskolan i Kristianstad.)


Shit, snart gäller det! Jag försöker andas lugnt och måste torka av händerna på jeansen en gång till, sådan här handsvett har jag aldrig haft förut. Börjar må lite illa också, men det kommer säkert kännas mycket bättre efteråt. När den där jäveln har fått vad han förtjänar. Någon gång måste han ju straffas. I snart tre år har jag blundat och tagit emot slagen. Varenda dag. Men nu jag har fått nog. Idag är det min tur att bestämma, min tur att håna.

Jag tycker inte att det ska behöva gå så här långt, men det känns faktiskt inte som jag har något val längre. Allt är frid och fröjd och alla mår bra? Knappast. Men det är väl ingen som bryr sig om mig. Kanske morsan, men hon fattar ju inget. Och jag säger inget heller.

Jag vet egentligen inte riktigt när jag bestämde mig för att göra det här. Men jag har planerat det ganska länge. Valt tid och plats med omsorg. Så hur fan kunde jag glömma att ta in ryggsäcken till mitt rum igår? Jag har ju tänkt på allt annat för att det ska funka idag. 

Jag hade lindat in den i en tröja, så jag var skitnervös när jag gick ut i hallen och morsan såg att jag packade ner tröjan. Ja, ifall hon skulle se något. Men hon började snacka om att det skulle bli soligt och fint idag. Jag tror att jag sa något om att det kunde vara bra att ta med tröjan ifall det skulle bli kallt sen. Inte för att jag bryr mig mig om vädret, jag har annat att tänka på. Men hon höll med som tur var. Fast det gör hon ju alltid.

Idrottslektionen började nyss, det är orientering idag. Jag sa till läraren att jag hade glömt ombyte och erbjöd mig att hjälpa henne att dela ut kartorna. Sen var det inte alls svårt att se till så att han, den fege lille jäveln, fick en karta med orienteringskontroll vid sjön. Jag hoppades att han skulle springa banan åt rätt håll, så jag skulle hinna före honom dit. Och det gjorde han såklart. Han är så förbannat förutsägbar så det är äckligt. Så när han började springa tog jag en promenad till sjön. Nu är det bara för mig att vänta tills han dyker upp.

Jag ser honom på håll. Han är ensam. Allt går enligt planen. När han kommer närmare går jag fram från mitt gömställe bakom stenen. Sen siktar jag. Och om han börjar skratta åt mig som vanligt ... då jävlar skjuter jag.

Fick idén när jag läste tråden https://www.flashback.org/t571941 framför allt inläggen av yonny, sen googlade jag lite mer och blev inspirerad av http://www.bup.nu/2005/arkiv.php?ID=19810&kat=vuxna ochhttp://gt.expressen.se/nyheter/1.1042510/16-aring-planerade-att-skjuta-sina-mobbare

 

 

det eviga klösandet har lämnat rivmärken
och klorna försöker desperat ta sig ut,
men dimman tvingar även tankeförmågan
att en gång för alla bli svag.


(2004 med kommentaren "med andra ord: jag har haft ont i halsen och nu hostar jag och är täppt i näsan och allmänt borta = jag är förkyld :P")

(Skrev den när jag gick i nian, 2002. Självupplevt men ändå inte.)

Skulle hon någonsin våga säga det? Känslorna hade varit dolda djupt inom henne länge nu. Visst hade hon visat honom sitt leende många gånger, men aldrig vågat berätta vad hon kände. Inte ens hennes kompisar visste om det. Men hon visste mycket väl vad de där känslorna var. Linnéa var feg, särskilt när det handlade om sådana här stora saker. Hon var verkligen kär nu. Hundratals fjärilar flög omkring i hennes mage så fort han närmade sig. De gick i samma klass och hade alltid gillat varandra. Som kompisar. Kanske var det därför hon inte vågade säga något? I rädsla för att förstöra vänskapen…?

Hon började alltid dagen med ett kort hej. Han svarade alltid. Man kan tänka att ett hej inte betyder så mycket, men om det kommer från någon som man verkligen tycker om så kan ett litet hej rädda hela dagen. Och det var så hon kände för ett hej från honom. Hans blå ögon vilade i hennes, hans läppar formades till det lilla ordet och övergick sedan till det där underbara leendet som bara han hade. Hela världen stannade till för ett ögonblick och det fanns bara de två. Tyvärr fortsatte världen sin gång nästan omedelbart och hon gick vidare till skåpet. Det där röda, fula utan hängkrok. Hon sparkade lite irriterat in ryggsäcken, eftersom de där remmarna alltid envisades med att hänga utanför, men inombords log hon. Kastade en kort blick bort mot honom i en stilla önskan att han skulle titta tillbaka, vilket hände ibland, och ställde sig sedan vid kompisarna och försökte hänga med någorlunda i deras konversation. Oftast handlade den om den där söta killen som de hade sett, eller gårdagens tv-program. Men för henne fanns bara han. Han vilade ständigt i hennes tankar. Det kan vara fullt möjligt att hon liksom förfinade bilden av honom. Att han ständigt var denna underbara, söta och omtänksamma människa. Eller så var han verkligen så. Men är det verkligen möjligt att alltid vara så oerhört älskvärd? Det var i alla fall vad hon trodde om honom. Ibland var det nog själva tanken på honom som gjorde henne så himla kär. Hon hade skapat en bild av honom som endast visade hans bra sidor. När hon tänkte efter kunde hon inte komma på en enda dålig sida som han hade. Det skulle vara hans sätt att behandla henne då i så fall. Ja, bara som en kompis alltså, men å andra sidan fick hon ju skylla sig själv om hon inte vågade säga något. Men han fick henne alltid att känna sig speciell och uppskattad. Gav en del komplimanger då och då. Det gjorde hon också. Man förlorar ju verkligen ingenting på att säga vad man tycker, om det är något bra vill säga. Och får man komplimanger blir man ju bara glad. ”Behandla andra som du vill bli behandlad själv” som det så fint heter. Och nog stämmer det alltid.

Dagarna såg ganska lika ut. De växlade alltid ett par ord, ibland bara några, men ibland hade de flera långa diskussioner. De var ofta oseriösa, låssasflörtade till och med ibland, och de hade alltid lika roligt. Samma löjliga humor. Och därmed ungefär lika värderingar. Det är ganska underligt. Personer med samma humor har oftast samma värderingar. Det är förstås inget vetenskapligt bevisat, men tänker man efter så upptäcker man snart att det faktiskt är så.
De var oerhört lika, de två. Vem vet? Han kanske också gick omkring och bar på liknande känslor för henne? Just därför är det så viktigt att våga berätta. För frågar man ingenting får man heller ingenting veta.

Hon hade länge tänkt vänta tills det rätta ögonblicket skulle dyka upp, stunden då hon skulle berätta för honom vad hon kände. Men det ögonblicket tycktes aldrig vilja komma. Men det är klart, sådana tillfällen kommer inte bara av sig själva. Man måste själv hjälpa till och liksom bygga upp dem. Själv ta första steget ibland. Det är egentligen lika bra, så det blir av överhuvudtaget.

Hon hade stora planer för framtiden. Allt var planerat in i minsta detalj. Hon hade övat många gånger i sitt huvud hur hon skulle säga det. Till och med framför spegeln några gånger. Hon måste ju vara beredd med rätt reaktion (om det nu finns någon sådan?) och kunna ta både ett ja och ett nej. Hon spelade upp dialogen inom sig.
- Erik, jag måste prata med dig.
- Okej. Nu?
- Ja? Kom, vi går någonstans där vi kan vara ifred.
De hamnade alltid på samma ställe, där under trappan där ingen gick. Hennes ögon tittade lite förläget ner i marken och han böjde sig ner lite för att fånga hennes blick.
- Jo, det är såhär att jag tycker om dig jättemycket, och… hon tvekade några sekunder.
- Erik, jag är kär i dig. Vad jag undrar är väl kanske om du har liknande känslor för mig?
Längre än så kom hon aldrig i tankarna. Hon var väl lite rädd för det där längre ordet av de två, som förmodligen skulle komma. Ett nej. Han skulle förmodligen säga något i stil med vi kan väl fortsätta att bara vara vänner? Men inget skulle vara sig likt efter det. Det visste hon. Tänk om de inte kunde fortsätta att vara vänner efteråt? Hon ville ju verkligen inte förlora honom som vän. Hellre bara kompisar än ingenting alls. Hon behövde honom.

Hon vaknade tidigt den dagen. Det brukade hon aldrig göra. Bara om det var något riktigt speciellt som skulle hända. Och det var det den här dagen. Hon hade bestämt sig för att berätta för Erik om sina känslor för honom. Vad kunde hon förlora egentligen? Allt. Men hon måste ju försöka. Dagen började som vanligt med ett kort hej och det där underbara leendet. Hon tänkte ta det efter skolan, när det inte var så mycket folk. Dagen gick och hon blev alltmer nervös. De hade inte samma lektion sista timmen. Han hade tyska och hon franska. Som vanligt fick de sluta precis klockan tre. Franskaläraren skulle aldrig drömma om att släppa dem några minuter tidigare. Aldrig. Till hennes stora besvikelse märkte hon att korridoren var relativt tom, sånär som på de tre som läste franska tillsammans med henne. Han hade gått. Hon som tänkte säga det idag. Hon tänkte verkligen det. Men nu var det för sent. Det får väl bli en annan dag då, tänkte hon och begav sig hemåt. Vägen hade alltid sett likadan ut. Det enda som ändrades var i så fall årstiderna och vädret. Men den hade alltid varit lika tråkig och folktom. Hände aldrig något där, varken bra eller dåligt. Det mest spännande som kunde hända skulle väl vara att ett löv virvlade omkring i vinden på hösten eller att solen tittade fram bakom molnen. Hon var så djupt inne i sina tankar att hon inte märkte bilen bakom henne. Hon gick raskt över vägen utan att så mycket som titta åt varken höger eller vänster. Bilen hann inte bromsa. Krampaktigt låg hon där på vägen och bara stirrade. Hon kunde varken skrika eller röra på sig. Det var som om hon hade fastnat i händelsen, och inte kunde komma därifrån. Det enda hon kunde tänka på var att hon inte hade sagt till Erik vad han betydde för henne. Det fick henne att vilja gråta, men inte ens tårarna ville våga sig fram.
Föraren skyndade sig genast ut ur bilen. Hon grät och skrek om vartannat och var alldeles hysterisk. Hon hade inte alls kört fort ju. Inte alls. Hon tog sig på vacklande steg fram till Linnéa och lyckades gråtande få fram ett ynkligt förlåt.
- Det var inte alls meningen, men du gick rakt ut i vägen och… Och vad? Jag körde på dig, tänkte hon. Det kunde hon ju inte säga. Hur skulle det låta?
Linnéa fick inte fram något riktigt svar. Allt bara snurrade. Hon såg knappt den hysteriska kvinnan. Det enda hon kunde urskilja var en ljus gestalt framför något rött, som förmodligen var bilen. Hon blundade och såg bara Eriks ansikte. Allt annat försvann och hon somnade in.

Hon vaknade upp i ett ljust rum. Ljusa gestalter svävade omkring och tycktes nästan flyga.
- Linnéa? Hur är det Linnéa? sa en röst som tycktes tillhöra Gud.
Linnéa tittade sig omkring och när ögonen hade vant sig vid ljuset så såg hon att det inte var Gud som hade talat till henne. Det var Erik. Hon låg på sjukhuset, kvinnan hade skjutsat dit henne.
- Jag trodde du var Gud, sa Linnéa dröjande. Erik skrattade och sa
- Visst. Nog kan jag vara din Gud om du vill det.
- Det vill jag. De log tillsammans. Hennes löjliga humor hade i alla fall inte försvunnit med olyckan. Och tur var väl det. Erik skulle förmodligen ha saknat den något fruktansvärt. Hon också för den delen.

Hennes allra första besökare hade varit Erik. Det måste ju betyda något. Han måste gilla henne. Varför skulle han annars ha kommit? Han stannade i vad som kändes som en evighet. Förmodligen var det nog en timme eller två. Han hade till och med köpt en blomma till henne. En röd ros. En symbol för kärlek? Hon visste inte om Erik insåg hur glad han hade gjort henne. Hon hoppades innerligt att det skulle visa sig i hennes leende. Hon ville så gärna kyssa honom. Men hon tordes inte. Tänk om han skulle dra sig bort och gå därifrån? Nej, det är bättre att berätta först, tänkte hon. Nu vore ju det perfekta tillfället, vi har varit ensamma i flera timmar och… allt är perfekt. Det enda som fattas är lite stämningsfull musik. Hon skrattade för sig själv. Erik märkte det med en gång och sa
- Vad är det som är så roligt? Så ful är jag väl ändå inte?
- Inget, svarade hon. Du ska bara veta vad söt du är, sa hon sedan och log.
- Har jag missat nånting här? Sen när tycker du att jag är söt?
- Det har jag nog alltid tyckt, men jag har inte insett det förrän nu.
Erik var smickrad. Kände hon som han? Var hon också hemligt förälskad? Han måste få veta.
- Linnéa? sa han osäkert, det är en sak jag måste berätta för dig. Jag har funderat jättelänge och kommit fram till att jag nog är kär i dig. Eller det är jag…
Linnéa log. Tänk att det skulle bli han som sa det tillslut. Hon som hade oroat sig så länge för det där. Och nu tog han det första steget. Aldrig hade hon varit så lättad. Linnéa stängde ögonen och försvann in i drömmen.

När hon vaknade igen satt Erik bredvid henne och tittade djupt in i hennes ögon, log sitt underbara leende och sa
- Hej. Hur är det, sömntuta?
Linnéa tittade omkring sig och upptäckte att det inte alls fanns någon röd ros. Erik hade inte alls tagit det första steget och öppnat sitt hjärta för henne. Det hade varit en dröm. Alltihopa. När allting var så rätt, varför skulle det plötsligt bli så fel? Utan att hon kunde hjälpa det började en liten tår växa i ögonvrån och slutligen bege sig på en liten färd över ansiktet. Den stannade i mungipan och innan hon visste ordet av så var Eriks mjuka läppar där och genom en lätt beröring kysste han bort den.
- Det är okej, Linnéa. Du behöver inte gråta. Jag finns här hos dig, det kommer jag alltid att göra. Om det är så att du skulle vilja ha mig, sa han dröjande och de sista orden försvann nästan, men hördes ändå svagt i en viskning.
- Det vill jag. Linnéa trodde knappt sina egna öron. Utan att tänka hade hennes läppar formats och sedan hade vad som lät som hennes röst hade sagt de tre små orden. Det var som om hon inte befann sig i sin egen kropp längre. Hon hade ingen kontroll över vad hon gjorde. Hon började hejdlöst gråta igen, varför visste hon inte. Hon var väl bara så lycklig. Erik tog henne i sin famn och bara höll om henne. Började långsamt kyssa bort hennes tårar och viskade sedan i hennes öra, tre små ord. Alla vill höra dem. Linnéas hjärta tycktes stanna när ljudet av Eriks röst nådde henne.  Hela världen tycktes faktiskt stanna och hon önskade att de kunde få stanna i det här ögonblicket för alltid. Orden nådde hennes bultande hjärta på en gång och utan att tveka svarade hon genast
- Jag älskar dig också.

bevingat syre
väcker mig till liv igen
när du andas in


i sommarregnet
hörs att regnbågen bildar
musik som flyger


du ler, och jag vill
äta upp dina läppar
än en gång. får jag?


(2003)

när solen bländar
våra ögon
så vi måste blunda
när våra läppar möts
smälter jag
lika lätt
som piggelinen
som simmar
fram och tillbaka
mellan våra
nyförälskade tungor



(2003)

De syns tydligt nu.
Stjärnorna.
De lyser i dina ögon.
Kan det verkligen vara
som du säger?
Att det är jag
som har tänt dem?


(2002)