Vindsrummet
Som vanligt vaknade hon av solens strålar som letade sig in genom det lilla fyrkantiga fönstret som inte gick att öppna. Hon satte sig på sängkanten för att vakna till, gäspade och drog händerna genom håret för att få bort det från ansiktet. Det fanns ingen klocka i rummet, men hon gissade att det var tidigt på morgonen. Som varje morgon stod det en mässingsbricka med frukost på nattduksbordet bredvid sängen. Idag var det en limpskiva med smör och ost, en tallrik fil och ett glas vatten. Det var tredje gången hon fick det sen hon kom hit. Om hon hade räknat dagarna rätt borde det betyda att det här var början på hennes tredje vecka här inne.
Allting i det avlånga rummet var prydligt uppradat. En robust järnsäng med vita sängkläder längs den ena långa väggen och ett nattduksbord i samma stil stod bredvid. Längs den andra väggen stod en enkel golvlampa och en vitmålad pinnstol. Under stolen fanns en porslinspotta med målade rosor på. På väggarna satt furupanel och det var snedtak, så hon antog att det var ett vindsrum. Det var blommiga gardiner i det lilla fönstret som satt högt upp på väggen. Under andra omständigheter hade det kanske kunnat vara ett ganska mysigt rum.
Hon reste sig upp med ett rasslande ljud och tog sig mödosamt så pass nära fönstret att hon kunde se ut. Det enda hon såg var åkrar, en landsväg och något som antagligen var en järnväg, den var långt borta, men hon brukade höra något som lät som en tågtuta ibland. För att kunna se ut genom fönstret var hon tvungen att stå med benen brett isär eftersom kedjan vid hennes vrist satt fast i järnsängens fotända och gjorde att hon kunde inte ta sig längre. Om hon sträckte på sig ordentligt kunde hon nå fönsterhaken. Hon hade försökt öppna fönstret flera gånger sedan hon kom hit, men fönsterhaken verkade sitta fast. Även idag försökte hon genom att rucka ordentligt på den. Fönsterhaken var fortfarande orubblig, men nu lade hon märke till att den nog bara var torkad målarfärg som höll den på plats. Eftersom hon bara nådde med en hand kunde hon inte riktigt få loss den, men om hon hittade något litet att peta med kanske det skulle gå. Hon bestämde sig för att försöka efter frukosten.
Hon var inte så hungrig, men började ändå peta lite i filen med skeden. Hon borde äta så hon inte blev ännu svagare och tog upp filtallriken för att göra ett försök. Under den låg ett tidningsurklipp, det hade hon aldrig fått här inne förut. Texten var bortklippt och det enda som var kvar var en bild på henne själv. En känsla av obehag blandades med något slags hopp. Bilden var ganska stor, vilket vittnade om att den bortklippta texten hade varit viktig. Det i sin tur borde betyda att någon där ute saknade henne och letade efter henne.
Hon lade ifrån sig tallriken igen och tog upp bilden. Det kändes så overkligt. Hon hade sett liknande bilder i tidningen förut, på tjejer som var försvunna. De såg alltid så glada ut på korten, som om de aldrig hade kunnat ana vad som väntade dem, hur skulle de kunna det? Välborstade frisyrer, pigga ögon och leenden som visade precis lagom mycket tänder. Precis så såg hon själv också ut på bilden. Nu kände hon knappt igen sig själv. Det fanns ingen spegel i rummet, men hon hade sett sin spegelbild i fönstret igår kväll. Det ljusbruna håret såg nästan grått ut och de friska äppelkinderna började kärnas ur. Och hon såg äldre ut. På drygt två veckor kändes det som hon hade åldrats tio år.
Hon mindes inte riktigt hur hon hade hamnat här, men när hon sov drömde hon om attacken. Hon vaknade alltid kallsvettig och genom de fragment hon mindes hade hon börjat pussla ihop bitarna. Hon skulle gå hem från en kompis på kvällen, de kramades hejdå, hon gick ut i trapphuset och så … svart. Ett svagt minne av någon som nynnade på en sång och ljusglimtar som passerade förbi och sedan svart igen. Hennes kläder luktade svagt av diesel så hon antog att hon hade förts hit i någon form av bil. Hon hade vaknat när hon drogs upp för en trapp, börjat skrika och sparkas, men genast fått ett hårt slag mot huvudet och svimmat av igen. Hon hade känt sig väldigt yr och dimmig när hon vaknade, så hon gissade att hon hade blivit drogad. Förutom slaget i trappan mindes hon faktiskt inget fysiskt våld. Faktum var att hon inte ens hade sett den som hade fört henne hit. Hon visste inte ens om det var en man eller en kvinna.
Hon hade skrikit och gråtit i dagar. Legat på sängen och stirrat på taket, gråtit igen, hyperventilerat, skrikit och slagit knogarna blodiga mot träväggen. Panikattackerna kom fortfarande, men alltmer sällan. Nu hade hon bestämt sig för att försöka ta sig ut. Hur det nu skulle gå till visste hon inte, men hon måste i alla fall försöka.
Hon blev svagare för varje dag, så det var inga problem att sova, det var nästan det enda hon gjorde här inne. Varje gång hon vaknade fanns en ny måltid på brickan och porslinspottan var ren, som om någon tittade på henne och visste precis vad hon gjorde och när. Hon hade undersökt rummets alla vrår, åtminstone de hon kunde ta sig till, för att se om det fanns en kamera gömd någonstans, men hon hade inte hittat någon. Hon såg aldrig den som gav henne mat, men hon hörde något slags brummande ljud utanför dörren ibland. Det lät lite som en symaskin. Ibland var det någon som nynnade där utanför, men det var svårt att höra om det var en mans eller en kvinnas röst.
Hon vände på tidningsurklippet med hennes bild och såg att det var text på baksidan. Det var nästan inga hela meningar, så hon förstod inte så mycket av det som stod, men det var åtminstone något att göra. Hon lät ögonen röra sig fram och tillbaka över orden och när hon hade kommit ungefär halvvägs såg hon att ett ord var svagt understruket med en blyertspenna. Du ... vadå du? Hon läste vidare ... bestämmer. Du bestämmer. Fick hon bestämma? Hon förstod ingenting. Med skeden började hon peta lite i filen igen och nu hörde hon något som skrapade mot porslinet. Hon hittade till slut det som lät. Det var en liten knappnål. Något att peta loss målarfärgen på fönsterhaken med! Hon skyndade sig till fönstret och började skrapa, efter ett tag började mikroskopiska färgflingor singla ner mot fönsterbrädan och hon kände sig starkare än någonsin. Det kanske skulle gå! Hon fortsatte så länge hon orkade och det hade börjat ljusna igen när hon utmattad gick och lade sig
Nästa gång hon vaknade fanns det ett glas mjölk och en tallrik med köttbullar, potatis och ärtor på brickan. Hon brydde sig inte om att smaka utan lyfte tallriken direkt. Under låg ett nytt tidningsurklipp med en bild på henne själv. Så obehagligt. Hon lyfte glaset och tog en klunk mjölk. Något hårt snuddade hennes läppar och hon tog genast upp gaffeln för att försöka få upp det. Hon trodde inte sina ögon när hon såg vad det var. En nyckel! Hon provade den genast i låset som höll fast kedjan vid hennes vrist. Och den passade. Hon sken upp. Men så mindes hon var hon befann sig och stelnade genast till. Det var för bra för att vara sant. Vad skulle hända om hon lyckades fly? Skulle förövaren ge sig på henne igen? Hon tvekade lite, men kände ändå att hon var tvungen att ta chansen. Hon tog sig loss och sprang fram till fönstret. När hon hade lyckats skrapa bort nästan all färg försökte hon med all sin kraft få upp fönsterhaken. Till slut gled fönstret upp och hon hann bara njuta av den friska luften under två djupa andetag innan hon hörde något bakom sig ...
(Skrivuppgift i en sommarkurs som heter Kreativt skrivande I vid Högskolan i Kristianstad.)
Min inspiration till novellen kommer från låten Hide and seek av Imogen Heap. Har mest utgått från känslan som jag får när jag lyssnar, men även hittat några textfraser som jag har tagit fasta på och använt i novellen. Här kan ni lyssna på låten om ni vill: http://www.youtube.com/watch?v=UYIAfiVGluk
