Min tur att bestämma (version 2)
Shit, snart gäller det! Jag försöker andas lugnt och måste torka av händerna på jeansen en gång till, sådan här handsvett har jag aldrig haft förut. Börjar må lite illa också, men det kommer säkert kännas mycket bättre efteråt. När den där jäveln har fått vad han förtjänar. I snart tre år har jag blundat och tagit emot slagen och känt mig värdelös. Nu är det hans tur.
Jag tycker inte att det ska behöva gå så här långt, men det känns faktiskt inte som jag har något val längre. För ett tag sen tog jag mod till mig och försökte prata med en lärare på skolan, men han sa bara att jag inte skulle ta åt mig och att det går över. Bullshit. Det är ju uppenbarligen ingen som bryr sig om mig tillräckligt mycket för att få stopp på det här. Möjligtvis morsan, men hon fattar ju inget. Och jag säger inget heller. Men nu har jag fått nog och tänker ta saken i egna händer. För idag är det min tur att bestämma, min tur att håna.
Jag vet egentligen inte riktigt när jag bestämde mig, men jag har planerat ganska länge. Valt tid och plats med omsorg. Så hur fan kunde jag glömma att ta in ryggsäcken till mitt rum igår? Jag har ju tänkt på allt annat för att det ska funka idag.
Jag hade lindat in den i en tröja, så jag var skitnervös när jag gick ut i hallen och morsan såg att jag packade ner tröjan. Ja, ifall hon skulle se något. Tack och lov höll hon på med något i köket och började snacka om något så menlöst som att det skulle bli soligt och fint idag, så hon märkte nog inget. Jag tror att jag mumlade något om att det kunde vara bra att ta med tröjan ifall det skulle bli kallt sen. Inte för att jag bryr mig mig om vädret, men hon gick på det som tur var. Fast det gör hon ju alltid.
Idrottslektionen började nyss, det är orientering idag. Jag sa till läraren att jag hade glömt ombyte och erbjöd mig att hjälpa henne att dela ut kartorna. Sen var det inte alls svårt att se till så att han, den fege lille jäveln, fick en karta med orienteringskontroll vid sjön. Jag hoppades att han skulle springa banan åt rätt håll, så jag skulle hinna före honom dit. Och det gjorde han såklart. Han är så förbannat förutsägbar så det är äckligt. Så när han började springa tog jag en promenad till sjön. Nu är det bara för mig att vänta tills han dyker upp.
Jag ser honom på håll. Han är ensam. Allt går enligt planen. När han kommer närmare går jag fram från mitt gömställe bakom stenen. Sen siktar jag. Och om han börjar skratta åt mig som vanligt ... då jävlar skjuter jag.
